Nu har vi bott här i elva månader och det är januari. Det har varit vår, sommar, höst, julhelger och en liten del av vintern. Vi har hela tiden hört av både svenskar som vistats här, engelsmän som bor här och ursprungsportugiser, att vintern, alltså december, januari och februari, ska vara kall och regnig. Eftersom vi frös så när vi kom hit förra februari så hade vi rustat oss för en kall vinter (peppar, peppar, än kan den komma). Visst, jag skall villigt erkänna att det har regnat några timmar, några dagar, här och där, men något skyfall har vi ännu inte sett till. Vissa nätter har det varit frost i gräset när jag vaknat, det är kallt i huset om man tittar på gradantalet, det är inte heller många grader ute på kvällar och nätter, kan t.o.m. röra sig ner mot nollan ibland. Dimman ligger ofta tät mellan bergstopparna på nätterna men skingrar sig vackert när solen går upp.

Trots detta så är det ändå varmt. Jag har hittintills gått min morgonpromenad med hundarna endast iklädd morgonrock och flipp flopp tofflor utan att frysa. Så fort solen stiger så blir det varmt och på dagen är det mellan 15-20 grader. När vi eldar i kaminen så blir det mysigt varmt i huset och fukten från förra året som satt i väggarna, har helt torkat ur.

 

Kanske värmekänslan är psykisk, för att jag är så förnöjd i största allmänhet. Ja det har varit ett händelserikt år och vi har gått igenom båda bra och mindre bra stunder. Men nu börjar lunket i själen och i Portugal kännas som hemma, ja riktigt hemma. Jag känner en enorm frid att vara här tillsammans med mina bästa vänner.

 

För när solen går upp och värmer marken, luften och våra själar och tränger bort den tjocka nattdimman, så känns det som en tidig vårdag, som början på något varmt och vackert som är mitt.