Allt ska man vara med om innan öronen trillar av. Det började med en vanlig förkylning för oss alla tre. Efter en veckas snörvlande blev Christian och Helena friska, medan jag fick feber (38- 39°) efter en kraftig frossa med både kräkning och diarré. Febern var konstant och efter ett antal turer hos vår familjedoktor, remmiterade han mig efter ca: tre veckors antibiotikabehandling till ett av Coimbras sjukhus som heter Covés för fortsatt utrednig. Jag låg inne i tre veckor. Först med kraftig antibiotikabehandling, och när det inte hjälpte gjordes alla tänkbara prover och undersökningar som kan tänkas göras på en människa. Resultatet av detta visade inga fel. På den sista undersökningen som gjordes- helkroppsscanning, såg man två små förändringar i området där jag haft min tidigare pga cancer bortopererade lunga. Jag fick äntligen åka hem i avvaktan på att få göra en PET- scan den 13/3. PET- scan är den främsta metoden att upptäcka cancer, därav väntetiden. Det var underbart att komma hem, men väl hemma upptäckte jag hur klen jag var. Jag blev helt slut av att röra mig, dessutom började två knölar att växa med ganska stor hastighet strax under armhålan snett bakåt mot ryggen. Jag fick beskedet att PET- scannen visade tumörer, men att innan man började behandlingen måste jag göra en biopsi. Den rara lungdoktorn upplyste mig om att lungcancerrecidiv inte har så god prognos, man kan räkna med 3-5 år. Det positiva var dock att forskningen lett fram till att det finns cytostatika som träffar specifika cancerceller. Biopsin visade endast fettvävnad och jag fick tid för en ny biopsi 1 vecka senare. Några dagar senare blev det mörkt på huden på en av mina knölar och dagen därpå började det komma ut lite gråaktig varliknande sörja. Vi ringde vår fantastiske onkolog som uppmanade oss att åka till akuten, där tog man odling på sörjan och satte in mig på antibiotika och beslutatade i samråd med onkologen att jag skulle åka hem och avvakta biopsin tre dagar senare. Dagen därpå öppnades ett hål på knölen och minst en liter sörja strömmade ut, och den grapefruktstoraknölen försvann. I takt med att knölarna tömde sig började jag känna mig friskare, och hoppet tändes om att det kanske bara är abscesser. Dagen därpå gjorde  jag min andra biopsi. Nu skulle vi vänta ca: en vecka på svar. Dagen efter biopsin upptäckte jag att även den andra knölen (lite mindre än den andra) försvunnit. Det har runnit hela tiden ur hålet och gör det fortfarande, och min alldeles egna älskade privatsjuksköterska Helena sköter detta utan ett knyst. Igår kom den stora dagen när vi skulle få besked om den andra biopsin. Onkologen började med att säga , "jag har goda nyheter, det är inte cancer". Båda biopsierna visade inga tecken på cancerceller och man kan konstatera att det är abscesser jag haft. Ingen infektion pågår längre, utan det som kommer ut är helt sterilt.

Vi har nog alla tre i min familj varit lite tveksamma till cancer hela tiden, särskilt Christian som hela tiden hävdat att det är en abscess. Helena och jag har haft svårt att tro att cancer kan börja med feber och frossa. Det har dock varit svårt att tro att PET- scannen inte visade rätt.

Trots allt detta har vi varit med om fantastiska fyra månader, där vi ytterligare fogats samman i vår lilla familj. Jag har under min resa mött en i mitt tycke god och avancerad sjukvård, och det har inte kostat oss många kronor. Jag har verkligen utnyttjat min rätt till sjukvård i mitt nya land, det kostar 45 kronor att gå till vårdcentralen och när man är cancersjuk kostar det ingenting.

Jag måste erkänna att jag i de mörkare stunderna kände mig lite snuvad på konfekten. Här går jag och pensionerar mig redan vid 61 års ålder och flyttar till den värme jag så länge drömt om i Portugal, och så tar det slut så snabbt.

Just nu känns allt fantastiskt bra, sitter i solen på terassen med mina älskade hundar och bloggar. Helena och Christian har åkt till Lisabon med Helenas mamma Ingela som varit här en vecka och fick vara med om hela upplösningen av "historien". Tack Ingela för ditt besök, det var jättetrevligt. 

Som ni nog alla förstår blir min uppmaning " TA VARA PÅ LIVET"