Nu har jag varit på mitt första besök i Sverige, sen jag emigrerade till Portugal.

Anledningen var att ta farväl av min far och stötta min mor efter hans bortgång, ett hastigt beslut och besök. 

Avskedet av pappa gick bra, liksom minnesstund med släkten. 

Innan jag åkte till Stockholm blev jag matad med snökaos, katastrof kyla osv. Tänkte mig Sverige som kallt, mörkt, hårt och ogästvänligt. Men jag blev positivt överraskad. Kylan var inte så farlig, solen sken och det var gnistrande vackert. Alla jag mött har varit mycket trevliga och jag kände mig så välkommen. 

Men jag fick ingen nostalgisk  känsla över att vara åter i Stockholm eller Sverige. Att alla på gatan talade svenska och förstod vad jag sa, kändes absurt och öronbedövande. Kunde inte sålla bort vad folk på gatan eller bussen sa, jag registrerade allt, helt ofrivilligt och blev helt slut. 

Däremot var det mysigt att få träffa några enstaka andra nära medans jag var där, och framförallt att ta del av min mammas liv en stund. 

Jag är så glad att min älskade mamma är så pigg, snygg och alert och att hon gärna hälsar på oss i Portugal. Ser fram emot hennes nästa besök. 

Men nu längtar jag så oerhört efter mina älskade hundar, sambosar, värme, portugisiska och min underbara vardagliga liv.