Min pappa har dött.
Han var en stor person i en liten människas kropp.
Han älskade att filosofera över livet, människor och händelser. Han stod på den lilla människans sida. Som ombudsman hjälpte han dem som blev felaktigt behandlade på sina arbetsplatser. Han kanske inte alltid var chefernas favorit men han var en vän av folket.
Alla grannbarnen kallade honom för Kjelle Pelle och gillade honom skarpt. Han lärde dem att förhandla, om man bad om en glass hemma fick man sällan någon, men bad man sin mamma eller pappa om två glassar skulle svaret mest troligt bli, "näe du får allt nöja dig med en". Vilket visade sig fungera mycket bra till barnens glädje.
Han hade alltid en rolig kommentar i bakfickan. Han hade förmågan att roa ett sällskap och hade alltid en göteborgshistoria till varje konversation. Men hans humor sitter för mig inte i historierna utan i ordvrängeriet som jag kallar det. Jag kan se honom framför mig när han själv tänker på någon ordvits och skrattar med hela magen åt sina egna associationer.
Han var bestämd i sina åsikter och tyckte att dem som inte höll med hade fel. Kanske inte alltid diplomatiskt men det var hur han var. Det fanns inga dolda agendor. Han stod för vad han tyckte och argumenterade gärna för det. Även om hans sanning ibland kunde vara smärtsam för motparten så var han rakryggad och orädd för vad andra skulle tänka om honom. En egenskap som är sällsynt bland människor idag.
Han älskade och högaktade min mamma och visste redan när de träffades första gången att det var kvinnan i hans liv. Famlijen var allt för honom och han kunde gå över lik för att vi alla skulle ha det bra och bli väl bemötta. Men han hade även här en mycket bestämd åsikt över hur saker och ting skulle vara. Man skulle ha familj, pengar på banken, boende och ett fast arbete. Trots detta så erkände han till slut att han var avundsjuk och nöjd för min skull att jag inte tagit orden på allvar utan rest land och rike kring och sett världen och dess människor.
Han älskade naturen, grönskan, blommor, fåglar, solen och värmen.
Jag vet att han var ledsen över att jag flyttade till Portugal och han sa uppriktigt att det var slutet, att vi inte skulle ses mer. Jag visste också på sätt och vis att han hade rätt. Men jag älskade och högaktade honom ändå.
Synd att han inte fick uppleva mitt vackra paradis i Portugal. Jag tror att han skulle ha älskat det. Kanske inte för egen del men för att jag hade fått det så bra. Jag hoppas att bilder och telefonsamtal övertygade honom om detta.
Han hade det svårt i slutet och kämpade med att få luft. Inget man önskar sin värsta ovän. Nu har han äntligen fått ro.
Jag tror att jag har ärvt hans humor, ordvrängeriet, förmågan att roa sig med sina egna skämt, hans livsfilosofiska ådra, kärleken till naturen, att kunna se människor och deras väsen samt hans rättspatos, och det är jag honom evigt tacksam för.
Tack för livet pappa.
