Det har varit fyra långa månader med oro, ovisshet, väntan och många sjukhusbesök tills förra veckan då vi fick beskedet att det inte var cancer Rickard hade.  Självklart blev jag jätteglad och lättad, men det inföll sig även en viss form av tomhet, vacum eller matthet, när all oro var över. Lite smått apati för min del. Men det har nu så sakteliga förbytts till livsglädje och arbetslust. 

Det började med att vi köpte några fler fiskar till "ponden" (vår hemmagjorda damm), sen gjorde Christian slag i saken och byggde en bänk, som vi har önskat oss, så att man kan sitta och titta på fiskarna. Han har en sådan skarparförmåga. Ni som känner honom vet att hans idéer aldrig sinar och för honom finns inga hinder, bara möjligheter. 

I huvudet på Christian startade även ett annat projekt. En bänk runt ett olivträd, Rickard önskade vilket träd och sen var arbetet igång, även här slipade och målade Rickard och jag. Bägge bänkarna blev underbara platser för kontemplation. 

Christian var redan inne på nästa idé. En bro över trädgårdslandet, och vips så blev det en bro. Han sågade ner en stor gren från ett av olivträden och delade det mitt itu sen var det reglar och bräder. Räcket gjordes av eukalyptusträd som blöttes och spändes till böjlighet (Spännbanden får sitta ett tag sen ska räcket också målas vinrött). Det mesta, förutom de nedhuggna träden, är material som vi hade kvar från tidigare projekt. Allt kringarbete sköter Rickard och jag, slipning, målning och annat fix och support.

Vi har dessutom fått nya blommor i varje vas inne, från naturen, trädgården är ansad och en ny hängmatta hänger vid poolen. Rickard vet hur man fixar till det till hemtrevlighet.

Vilken drivkraft mina livskamrater har. Jag har saknat deras initiativrikedom, handlingskraftighet, positivitet och skaparglädje. Men nu är den tillbaka och det är fantastiskt, jag klappar händerna i bakgrunden, ler varmt och bistår, stöttar och hantlangar så gott jag kan. 

Livet går vidare.