Rickard bloggar om hur det är att samleva på en bergstopp i Portugal. 

Jag flyttade till Portugal med min älskade make och min sedan många år kära och nära vän Helena. Visserligen hade vi levt i en nästan familjekonstallation i några år innan vi flyttade, vi hade lantställe ihop och bodde ett stenkast ifrån varandra på Götgatan. Det är dock ganska stor skillnad på att bo i var sina lägenheter och gå till ett arbete 40 timmar i veckan, i jämförelse med att i princip tillbringa alla veckans timmar tillsammans. Efter att ha bott tillsammans på detta sätt i nästan ett och ett halvt år, är jag mycket imponerad över vad vi åstadkommit på "samlevnadsfronten". Det har naturligtvis inte varit helt smärtfritt, men jag är mäkta imponerad över hur både Helena och Christian i mitt tycke har vuxit som människor. De har båda blivt klokare, lugnare, tryggare och betydligt "större". Naturligtvis beror det på hur och hur mycket vi talar med varandra. Christian är fena på att säga det han tänker, även om det ibland träffar hårt. Våra liv går ju numera ut på att njuta av tillvaron så mycket det bara går, och då fordras det att vi som ska leva detta liv tillsammans verkligen kommunicerar med varandra och inte lämnar saker åt sidan för att de är obehagliga. Naturligtvis är vi inte felfria, men jag väldigt glad över hur vi tar oss framåt och verkligen lär av varandra. Mina älskade livskamrater gör att jag som oftast genom livet känt att jag kanske mest pga av min yrkesroll oftast tänkt att jag bör vara den klokaste och förståndigaste och säga de rätta sakerna, nu känner att jag nu även kan börja pensionera mig från detta. Jag älskar när de båda tar tag i en knivig situation och styr upp den, eller reflekterar över en gemensam upplevelse och "tycker" om den.