Jag har aldrig varit förtjust i att åka bil men eftersom vi bor i ödemarken måste vi åka bil varje gång vi behöver inhandla något, mat, material eller bara behöver röra oss från tomten lite. Sträckorna är oftast några mil, motorvägarna gigantiska, välordnade och bilfattiga men också rätt trista. Därför utnyttjar vi tillfällena och tar nästan alltid någon småväg som går åt det håll vi ska. Det spelar ingen roll vilken väg vi svänger in på, den leder alltid någonstans och till slut kommer vi till målet, hemmet eller stora vägen på något sätt. Med vår nya bil behöver vi inte vara rädda för gropar eller att fastna någonstans. Vägarna är smala, kringelikrokiga och branta upp och ner för berg och på varje lite väg finns det oändligt många små fantastiska byar som dyker upp och avlöser varandra. Hus överallt, gamla, nya, små och förvånanssvärt många enormt stora och vackra hus. Vissa ägor är välskötta till perfektionism och andra ser ut som ett skrotupplag. När vi passerar så ter sig omgivningen helt folktom och det verkar vara ödebyggd, men drar man ner på farten så ser man full aktivitet, folk som påtar i sina trädgårdar, skördar, snicksnackar med varandra på gatan, katter och hundar överallt. 

Det är på detta sätt vi lärt oss att kolla omgivningen för informationen när det är dags att skörda oliver, klippa olivträden, skörda vindruvor och klippa ner dem, elda på tomten, sätta potatis, hur broccoliplantorna ska ansas osv. 

Lite här och var finns det ruiner eller stora förfallna slott som är till salu, man kan lätt gå omkring i dem och drömma sig bort i härliga renoveringspotential. "Tänk hur vackert vi skulle kunna få till detta hus" men oj vilket jobb. Det finns inga köpcentrum eller stora varuhus i dessa byar, dem ligger utanför i större samhällen och städer som ligger runt om oss, Coimbra, Pombal, Ansio, Leira.

Varje lite by har minst ett Café med några stolar utanför, ofta helt utan reklamskyltar eller information, men alltid med några människor som tar en kopp. Kyrkor finns det minst en i varje by och på söndagar står bilarna parkerade huller om buller i mängder runt om dem. Alla verkar gå i kyrkan. 

Bergen, dalar, eucalyptus, olivträd, korkekar, vinodlingar ger otroligt vackra vyer.

Att snirkla sig fram på dessa små vägar bland dessa små byar är en fantastiskt spännande upplevelse, vad väntar bakom nästa krök, där är får, getter, hästar, titta den gumman med förklä och karottliknande hatt på huvet, med en trästav i hand, och alla vinkar dem hej, säger Bom Dia eller Boa tarde för alla i Portugal hälsar på varandra.

 

Portugals landsbyggd är inte ödemark, det bor folk överallt och den lever. Detta är vårt Portugal, långt ifrån Algarvekustens turister och semesterresor, och vi älskar det.