Nu har vi bott i Portugal ett bra tag, det känns fortfarande helt underbart att inte jobba, att inte behöva ha några krav om måsten, jag förstår ju att många där ute av er tycker det är roligt och trevligt att jobba och det glädjer mig, men jag har alltid viljat ha mer än så.

 

Vi "jobbar" ju här med givetvis fast för oss själva och i vår takt, och oftast så blir allt alltid lite hårdare och lite högre takt än vad vi hade i Sverige.

 

Ibland när jag imellan andra tankar börjar tänka på starten av vårt nya liv kan jag förundras, jag förundras över hur mycket Helena har gjort som vi inte sett, i form av ringa runt till olika distanser och prata med folk om pensioner osv, hon är liksom inte klar riktigt ännu och jag ser hur hårt hon jobbar med alla frågor som rör oss alla , utan henne så tror jag inte det hadde gått att flytta.

 

Jag förundras ochså över hur starka vi har varit under tiden som gått, jag tänker tillbaka på hur det såg ut i huset när vi kom hit och hade släppt allt i Sverige, jag kan nästan känna hur vi frös ända in i stjälen av vattenskador, fukt och kyla , hoppet för mig försvann för att sedan sakta hämtas tillbaka av det andra kämparna här då vi steg in i vårt underbara hus som vi hade rustat upp till topp och som då vid det tillfället var en ruin igen.

 

Jag tänker på min älskade mamma Birgitta som var med , hur hon frös,hon hade två morgonrockar över kläderna och handskar , och på natten hölla hon på att elda upp hela huset , hon har verkligen ochså varit med från start ,Tack morsan love you!

 

Nu har jag verkligen fått vänner här i Portugal jag har jätte kul och känner mig omtyckt och i Lördags på Golfklubben så fick jag hålla stående tal på Portugisiska, det gick så där , men jag fick applåder i alla fall.

 

 

Nu sitter jag i soffan med en varm kopp kaffe och känner värmen av elden i brasan, jag hör hur hundarna snarkar i kör och jag känner mig levande och lycklig i vårat drömmhus på toppen på min egen morgonstund.