Nu har vi varit här i fem månader och vi får ofta frågan från Sverige, vad är det ni saknar? och jag måste erkänna att det är inte speciellt mycket jag saknar. Nu är vi ju här och har fullt upp med att etablera ett liv i Portugal. Lära oss språket, seder, bruk, skaffa oss rutiner och vardag. Maten är väl inte alltid den bästa på uteserveringar men man lär sig precis som i Sverige att hitta det som är godast och vad som gäller i Portugal. Med hjälp av Ingvar Kamprad och IKEA Lissabon får vi lite tillskott av lingonsylt och ättiksgurka så vi klarar oss.

Arbetet och Södermalm har verkligen varit mig kärt men nu är den tiden förbi och jag är glad för det som varit hittintills. Men det är faktiskt något som jag verkligen saknar och det är min Mamma. Vi träffades inte så jätte ofta i Sverige, ni vet, jag arbetade och hade fullt upp och hon har mycket aktiviteter. Vi talade i telefon då och då, men känslan var ändå att hon fanns där, 20 minuter bort och jag kunde åka och hälsa på henne om jag ville eller be henne komma in till stan för en snabb träff om lusten föll på. Nu känns de 400 milen så evinnerligt långa och det är inte Sverige jag saknar utan min mamma. Det märkliga är dock att trots de 400 milen så har vi egentligen en tätare, närmare och bättre kontakt nu. På något underligt sätt blir det så, samtalen blir bättre när dem sker för att man vet att vi är långt ifrån varandra. Det samma gäller för de besök vi har här. Man umgås på ett annat sätt. Folk kommer hit på besök i vårat hem i Portugal och man umgås tillsammans under en tid. inte ett flyktigt möte utan en avsatt tid som är fortlöpande och nära. Det blir intensivare både på gott och ont men mest på gott, i varje fall om man har bra släkt och vänner som vi har. Det blir riktiga möten på ett annat sätt än förr.

Min mamma är den varmaste, godaste, snällaste människa man kan tänka sig. Hon vill alltid det bästa för alla andra.

Jag ser så fram emot hennes besök i september. Hon ska komma hit strax efter hon fyllt jämt. Jag nämner inga siffror, en kvinnas ålder ni vet..... Men är jag hälften så snygg och alert om trettio år som hon är nu, så lovar jag er alla att jag kommer att vara jäävligt nöjd.

Hon är min Mamma!