Rickard bloggar om vad som händer inom honom när han blir anklagad för något han inte gjort eller sagt. Helena har alltid fascinerats över hur starkt jag reagerar när någon antyder att jag gjort eller sagt något som jag själv inte uppfattar att jag sagt eller gjort. Hon brukar säga att det måste ha hänt något i min barndom som får mig att bli så upprörd. Ja, jag tror att det kommer från min barndom, men jag tror inte att det är någon specifik händelse. Jag tror att det har med min uppfostran att göra. I mitt hem fick jag tex lära mig att man självklart ska betala tv- lisensen, inte planka på tunnelbanan, inte palla äpplen, inte snatta i affären. Om det beror på att jag är en osedvanligt rädd och dum person vet jag inte, men jag har aldrig gjort något av dessa exempel i mitt liv. Med detta vill jag inte säga att jag är en särskilt duktig och bra person, men när man levt med detta "rena mjöl" i sin påse i 60 år blir man särskilt upprörd och arg när någon påstår att man sagt och gjort något man inte sagt och gjort. Vad är det nu som har hänt undrar ni? Jo, I november förra året började vi avveckla oss i Sverige genom att sälja vårt älskade Tofta holmar. Vi har tillbringat sex fantastiska år på denna underbara ö i Mälaren. Mycken möda är nedlagt på stället och vi kände oss extra tillfreds med att vi sålde något extraordinärt och fint. Dessutom lämnade vi det mesta av inventarierna och det var inga dåliga grejor. När man säljer något som man hållit så kärt har man ju ett litet behov av att det kommer i goda händer. Den som köpte hette Janne och till att börja med var vi nog lite tveksamma över hans person, men vi jobbade på relationen(särskilt Christian) och till slut kändes det ganska ok. Christian åkte ut en extra gång för att i detalj berätta hur allt skulle skötas. På Tofta holmar finns inget "kommunalt" dvs vattnet tas via en egen pump från Mälaren, avloppet sker via ett specifikt system (Aquatron). Som alla förstår kräver detta en annan tillsyn och skötsel än i en lägenhet i stan. För oss har allt detta fungerat utmärkt under de år vi bott på TH, men självklart har det krävt sin skötsel och underhåll vilket vi varit extra noga med att berätta för Janne. Eftersom vi under åren lärt oss en hel del, skrev Christian dessutom ner en lång manual om hur allt skulle skötas och hur man "vintrar" för att undvika köldskador. När köpet var klart var vi helt tillfreds med vad vi lämnat och " mjölet i min påse" var helt rent. Frid och fröjd. Igår, 8 månader efter försäljningen ringer denne Janne och i mycket oförskämd ton säger att vi ljugit om hur avloppet fungerat. Han säger att det aldrig fungerat och att vattnet inte rinner undan i sandbädden. idag lördag kommer det att komma en grävskopa och gräva upp sandbädden och nu vill han att vi ska betala halva kostnaden. Jag kontrar naturligtvis, men får inget gehör för detta. Vi har tillbringat massor med tid på TH de senaste åren och haft massor av gäster och nu säger han att vi ljuger och att det aldrig fungerat. Han säger att går vi inte med på att betala halva kostnaden, så kommer han att stämma oss. Rullgardinen ner, tänk vad pengar kan göra med människor och se vad det gör med en person som Janne. Jag blir oerhört ledsen och besviken, faktiskt lika ledsen som när vi blev lurade av bilskojaren på 170.000:-. Vi har dostolsbeslut på att vi inte gjorde några fel och jag med mitt rena mjöl i påsen förlorade de pengar som min kära mamma med möda tjänat ihop och som skulle bli mitt arv. Nu är det en lymmel i Saltsjöbaden som förbrukat dessa pengar. Om jag får tycka, så tycker jag att samhället självklar skulle öppna plånboken och ge mig 170.000:-. Det som stör mig mest, är nog att jag inte helt känner sig trygg med att samhället(Sverige) håller på och stöttar dom som har rent mjöl i påsen.
